Fjärilsfotografering
Tre av klubbens medlemmar drog igår morse iväg för att fota fjärilar. Vi är inte på något vis experter på området, bara allmänt naturintresserade, och så tycker vi naturligtvis att fjärilar är vackra. Vår förhoppning var att kunna fota apollofjäril och makaon under dagen, men vi lyckades bara till 50%, makaonfjärilen lyste med sin frånvaro. Däremot så fick vi en annan intressant fjärilsart som vi inte hade räknat med, en sälgskimmelfjäril. Här följer ett litet axplock av alla bilder vi tog.
Här glöder kameramotorerna så de är nästan lika röda som Bosses keps. Bertil och Bosse har fått syn på ett fint exemplar av apollofjärilen, och fotomodellen låter sig lugnt avporträtteras. Foto: Leif Sylvan.
Yttervärlden är helt avstängd, koncentrationen är total. I detta nu finns bara Bosse, en kamera och apollofjärilen. Foto: Leif Sylvan.
På sidan 93 i bestsellerboken ”Hur man fotograferar apollofjärilar” av den romerske författaren Parnassius A. Pollo så står det att man ska söka de ovanliga fotovinklarna. Bertil praktiserar detta just nu, helt obekymrad över att han ligger mitt i två komockor. Det är bilden som räknas! Foto: Leif Sylvan.
Apollofjärilen är tillsammans med makaonfjärilen och aspfjärilen Sveriges största fjärilar. Den är så ovanlig att den är fridlyst, men på vissa platser i Sverige kan man hitta ett flertal exemplar. Foto: Bo Hultgren.
Visst är fjärilen vacker, inte minst när den fotograferas mot en mörk bakgrund. Foto: Bertil Andersson.
Vi missade som sagt makaonfjärilen, men fick i stället den här vackra sälgskimmerfjärilen, en hona. Hanen är ändå vackrare, men den får vi hoppas på nästa gång. Foto: Leif Sylvan.
Här är en fjäril som är långt mycket vanligare än de vi tittat på hittills, en påfågelöga. Men trots att den är så vanlig så kan man väl ändå få tycka att den är vacker? Foto: Bertil Andersson.
Den här fjärilen är inte speciellt ovanlig, och inte lika uppseendeväckande vacker som de vi sett förut. Men citronfjärilen ville så gärna vara med på bild bland de andra kändisarna, så jag tog ett foto på honom också. Foto: Leif Sylvan.
Pärlemorfjärilarna finns det ett tiotal arter av i våra trakter. De är inte helt lätta att artbestämma, men den hitre verkar vara en silverstreckad pärlemorfjäril, en hane. Foto: Bertil Andersson.
Ännu värre vad det gäller artbestämning blir det när man kommer till blåvingarna, det är näst intill hopplöst för en amatör. Man får ofta nöja sig med att det är en blåvinge, den exakta arten får man lämna därhän. Foto: Bertil Andersson.
Det här är i alla fall en ängssmygare. Den tillhör familjen tjockhuvuden, där många arter har en speciell vingställning när de är i vila (se bilden). Bakvingarna håller de plant ut från kroppen medan framvingarna läggs ovanpå dem, vinklade uppåt. Det ser ut som om de har dubbelvingar ovanpå varann. Men de har ju ett vackert latinskt namn, Ochlodes sylvanus… Foto: Leif Sylvan.
Den här fjärilen ser man inte ofta, en ängsmetallvinge, som tillhör bastardsvärmarfamiljen. Namnet kan man förstå när man ser de metallglänsande vingarna. Foto: Leif Sylvan.
Nu ska vi avsluta bildvisningen med tre mycket ovanliga fjärilar. De är så ovanliga att de inte finns med i någon av våra fjärilsböcker. De här båda krabaterna kallar vi för humlebaggar. Det bästa med de här skalbaggarna är deras färger, samma som Nikons…. Foto: Bo Hultgren.
Den här fjärilen kallar vi i brist på annat för grön vårtbitare. Det är alltså ingen gräshoppa, som många felaktigt tror. De har korta antenner. Foto: Bo Hultgren.
Till sist har vi en superstor fjäril som flög förbi över oss när vi gick och fotade på en äng. Jag blev jätteglad när jag lyckades få en bild av den trots att jag inte hade något tele på kameran, så därför kallar jag den för glada. Eftersom den är roströd på buken och delvis på vingarna så skulle jag kunna tänka mig att precisera namnet och kalla den för röd glada. Foto: Leif Sylvan.
Med vänliga hälsningar
Bertil, Bosse och Leif
